Snabbval resebrev: 1 2 3 4 5 6 7 8 9

Hej alla vänner! Nu har vi avverkat två månader på vår årsresa. Tiden går både fort och långsamt. Att puttra fram i fem knop timme efter timme är långsamt men att forsa in i en sluss i en knop med mistralen i häcken är väldigt fort (mistral - hård nordlig vind som dånar nerför Rhônedalen utan förvarning oavsett årstid).

I en sluss häromdagen fick vi inte på en tamp samtidigt som mistralen som en jättes hand tryckte båten på diagonalen över slussen. Höll på att sluta i fiasko men efter liten panikbackning och guppande så fick vi fast båten på motsatt sida i slussen. På nåt sätt

Det var kallt ett tag. Mistralen gjorde det ännu kallare. Tias fick lov att köpa sig en fleecetröja när vi provianterade en kväll. Frankrikes motsvarighet till Maxi - Géant, har allt en liten båtboende familj kan önska. Till exempel fotogen till spisen, som enligt alla böcker är svårt att hitta i Frankrike, fanns i tjugolitersdunkar. Tias var nöjd och lättad (om än med något långa armar efter någon kilometers promenad). Men nu är det varmt igen, över 25 grader.

De senaste dagarna har vi besökt Avignon och Arles, två gamla vackra städer. Lite som Kalmar fast 1000 år äldre. Häftigt att se romarnas gamla byggnader som fortfarande används. Ungarna är intresserade i tio minuter, sedan - lekpark två timmar. Basta! I Arles var vi på gatumarknaden - tyger, kläder, blommor, leksaker, korvar, getost, honung, fisk, lavendel, oliver, kryddor, grillad kyckling, vietnamesiska vårrullar… Det mesta fanns att uppbringa längs en kilometerlång marknadsgata. Det var till och med Signe fascinerad av.

Många undrade annars hur vi skulle få tiden att gå. Så här kan en vanlig dag på floden se ut:

Den övergripande sysselsättningen är dock att plocka. Ska vi få plats i denna lilla båt måste det hela tiden plockas undan och stuvas. På en vanlig semester är Bacchanten ganska rymlig men när man bor ombord på riktigt med två barn - allt måste ha sin plats och alla platser sin sak. När vi la upp allt vi skulle ha med på kajen i Grönhögen tänkte vi - detta går bara inte. Men det gjorde det. Det till och med finns små luckor av bara luft här och där.

Vi har också lyckats skaffa oss nåt slags socialt umgänge. Det är ganska många båtar på väg åt samma håll i ungefär samma tempo. Så man möts ju ibland i monsuner och passad. Vi har blivit kompisar (nåja) med Åke och Ninni från Stockholm och med ett par från Nya Zeeland och en plirig engelsk ensamseglande gentleman på 68 vårar (som verkar vara ungefär genomsnittsåldern på alla andra medelhavsseglare – inga barnfamiljer här inte). Dessutom har vi haft upprepade möten med några danskar och ett par falska holländare (franskt par i holländskflaggad sprillans ny motorbåt för fem miljoner spänn som vi slussade med i kanske fyrtio slussar).

Fia verkar annars satsa på en karriär som fransk slussvakt. I Canal de l'Est som är den äldsta och högsta kanaldelen är långa sträckor och massor av slussar helt muskeldrivna. Man åtföljs då av en slussvakt utrustad med moped eller Renault som sköter ruljangsen. Fia som är energisk människa erbjöd sig käckt att hjälpa till att veva slussportar.God motion, gratis språkträning och dessutom tack vare en alldeles osedvanligt naturlyrisk slussvakt (oh - la nature!) en utmärkt lektion i att hitta valnötter, äpplen, plommon, päron, kastanjer och annat. Färska valnötter är verkligen annorlunda.

30/9 16.30 slussar vi ut i Medelhavet. Framme! Här! Plötsligt! Det luktar hav, vattnet smakar salt och vi ser djupare än 2 cm som var siktdjupet på kanaler och floder. 26 grader varmt men fy farao vad med myggor. Port St Louis är en gammal fd fiskehamn i Rhônes delta omringad av sumpmark. Myggorna stortrivs! Fem svenska båtar, två danska och en norsk. Några riktiga rävar. Bernt och Elsemarie i båten bredvid t ex (”Vi kom hit ner 96….Nej förresten 86 var det ju…”) De ler åt vår entusiasm över att vara Här. Men det finns ingen tid för oss på varvet, vi vill ju sätta upp masten igen och bli en ”riktig” båt. Vi får vänta hela helgen till måndag eftermiddag. Tur att båtgrannarna är trevliga och sociala. Mycket utbyte av erfarenheter och smältande av intryck. Signe och Saga flörtar flitigt med alla runt omkring och verkar trivas trots att det inte finns särskilt mycket att vare sig se eller göra här i Port St Louis.

Faktum är att det nog är en av de fulaste platserna vi varit på någonsin. Helt platt, nästan ingen växtlighet, nedlagda hamnmagasin runtomkring, oljeraffinaderier och kemiindustri i fjärran och en mycket sömnig liten stad stor som Torsås. En gång var den den viktigaste länken mellan Rhone och Medelhavet men sedan byggde man en ny kanal för lastbåtarna en bit norrut och sen var det bara att ta ner skylten. Det finns däremot två gigantiska marinor för fritidsbåtar. Båda är större än de största i Sverige. Flera tusen båtar i vattnet och på land! Vi tillfälliga gäster ligger istället i gästhamnen mitt i byn.

Om vindarna är lagom goda och vi slipper bli inblåsta alltför länge så räknar vi med att vara på Malta i mitten av november.

Vi går förmodligen via Rivieran, Genuabukten, Elba och sen mot Rom (eller snarare Ostia) där om allt stämmer Nina & Rudan ansluter 23/10. Vidare ner mot Neapelbukten, Capri, Sorrentinohalvön och så småningom Sicilien. Därifrån är det bara en rejäl men dock dagsetapp till Malta och Valletta.

Vi tänker på er alla men längtar hem gör vi inte! Hälsningar Saga, Signe, Fia och Mattias.

Hej igen alla vänner! Jaha, tio dagar senare har vi hunnit ända till Toulon. En sträcka på kanske 60 sjömil. Blåsten har varit hård och framförallt kommit från fel håll. Vår tidplan verkar alltmer optimistisk. Hinner vi verkligen till Malta innan vintern? Vi har börjat fundera på alternativa hamnar längs Rivieran och i Italien. Det finns några stycken som verkar bra men vi ger inte upp Malta än.

Vi har en finsk barnfamilj som vi kappseglat med sen Travemünde De gjorde visserligen resan 1997 men vi har deras tidplan att jämföra med. Vi är just nu ungefär en vecka efter men OM vi bara har lite mer tur med vädret än dom så kan vi vara på Malta i slutet av november. Men just nu tjuter vinden i riggen och i natt har regnet öst ner. På morgonen har vi misströstat och t o m tänkt att vi nog inte ens kommer härifrån! Men efter lite räknande har vi nog kommit fram till att det är på tok för tidigt att tappa sugen än. Att solen faktiskt skiner just nu och att det är över 20 grader varmt både i luften och i vattnet bidrar kanske.

Sen sist har vi:

• Ankrat i en naturhamn utanför Marseille. dramatiska klippor och sandbotten (man ser utan vidare botten 10 meter ner!)
• Legat en natt i Cassis; en tjusig turistort med stor charm och dito priser.
• Varit inblåsta i le Ciotat; en riktig stad med nedlagt varv som nu blivit ett uppenbart framgångsrikt centrum för att bygga megayachts och supertrimaraner. I det gamla varvet låg bl a en nybyggd segelbåt med överbyggnad i tre våningar och en mast som åtminstone var tio meter för hög för att komma under Ölandsbron!

Barnen fördriver regnvädret med att rita, Saga ritar med ungefär vad som helst på ungefär vad som helst så hon står under särskild övervakning. Dessutom har de sett på Fem myror för 143:e gången sådär. Tur att barn gillar upprepning. Fia syr på en slingerduk till babords salongskoj. Mattias funderar på något praktiskt att göra för att inte verka lat. I eftermiddag vankas förhoppningsvis lekplats och Internet-café.

Sen har vi funderat på hur fransmännen egentligen får något gjort? Det mesta är stängt flera timmar om dagen och de verkar gå hem tidigt från jobbet, skolbarnen är lediga på onsdagarna och det verkar som många som jobbar mest verkar fördriva tiden med att prata med varandra och mycket sakta ta sig från en plats där de inte gör något särskilt till en annan. I gengäld kanske de inte som vi går i pension i 50-årsåldern eller bränner ut sig. Eller är föräldralediga i ett år och ute på långsegling;)

Hälsningar från oss båtflyktingar

Hej igen allihop! Tredje resebrevet.

Nu har vi varit ute i drygt tre månader. Börjar kännas som vi kan det här nu. Båtlivet blir mer och mer vardag liksom. Alla dagliga rutiner funkar, alla prylar börjar hitta sina platser både i hamn och ute på havet. Just nu är vi på väg till Elba, en ganska stor ö som vi läst och hört mycket om.

Sen sist har vi

• Seglat i hällregn och solsken längs Côte d'Azur och Rivieran.
• Tappat jollen i kuling utanför Nice och hjältemodigt bärgat den igen.
• Trängts med megayachter i Nice, San Remo och andra fashionabla orter.
• Häpnat över italienarnas förmåga att ta betalt för ingenting (tjusiga marinor i Italien kan mycket väl ta 30-40 euro i hamnavgift men städa toaletter? – Nix).
• Häpnat över italienarnas förmåga att bjuda på hamnavgifter (jaså skall ni bara ligga över natten, nä då kostar det inget...).
• Sett underbart knäppa konstinstallationer i Genua som är kulturhuvudstad i år. Vissa knäpperier var alldeles nya, vissa 500 år gamla. Häftig stad var det hursomhelst.
• Haft kärt besök från gamla Sverige – Rudan och Nina anslöt under en vecka och fick vara med om regn och rusk, åska solsken, idyll och tokiga ungar. De verkade underligt nog trivas bortsett kanske från returresan då de fick stifta bekantskap med tjyvar och banditer, poliser och ambassader. Men det är en annan historia.
• Haft En Mycket Häftig Upplevelse - Rudan och jag seglade en blåsig dag från Chiavari till La Spezia (medan alla flickorna tågledes besökte världsarvet Cinqueterre, mer om det nedan). Plötsligt dyker ett tiotal stora svartbruna ryggfenor upp tätt om styrbord: DELFINER! Hela flocken simmade framför, bakom och under oss, två av dem vände och hoppade i vårt bogsvall en liten stund. Yes!
• Besökt Viareggio där megayachterna byggs, sprillans nya 70 meters segelbåtar trängdes med 50 meters motorbåtar med 4 våningar och hiss. En hygglig segelbåt har för övrigt så höga master att de måste ha röda lampor i masttoppen så att inte flygplanen ska flyga på dom… Vi snackar 50 meter plus

Nu siktar vi istället på Lido di Ostia utanför Rom där det finns en ny stor, fin marina där vi kan ligga i vinter för ett rimligt pris. Där finns det också andra långseglare och det är en viktig egenskap hos en vinterhamn. Förra vintern var det runt trettio bebodda båtar s k live-aboards från olika länder. Sån tur att det finns andra barnfamiljer har vi däremot nog inte. Nästan alla andra som är ute är 60+. Det är synd att vi inte kommer till Malta men Rom har fördelar också, det är mer att se och göra (det taren halvtimma med pendeltåget in till Rom och kostar en hel Euro), det är mycket enklare och billigare att resa till och från Sverige (både Sterling och Ryan Air flyger dagligen) och det finns betydligt fler ställen att segla till om man får ett par fina dagar på vintern eller våren.

Dessutom är Italien ett perfekt land att tågluffa i, snabba och billiga tåg och mycket att se. Att italienarna är stöddiga, inte kan städa, osten inte går att hyvla, brödet är torrt, yoghurten är svindyr och sådär får man ta. Maltesarna är visserligen nästan mangrant engelsktalande men italienarna är åtminstone oerhört mycket mer språkkunniga än fransmännen (vilket iofs inte säger så mycket). Dessutom har dom väldigt snygga kläder…(och dyra…tillägger ekonomidirektör Fia).

Ha det så bra, det har vi.

Hälsar Saga, Signe, Sofia, Mattias, Greip och Tånnik

När vi skrev förra resebrevet var vi på väg till Elba i underbart väder. Då trodde vi att vi skulle vara framme i Rom ett par dagar senare. Så blev det inte.

Det blev istället härliga dagar på Elba och på närbelägna ön Giglio med sol och bad, slösegling i svag vind på ett spegelblankt Medelhav, sån där lunch på bröd, tomater, salami och rödvin i solen. Tyvärr har sådana utsvävningar ett pris. I synnerhet på Medelhavet och i synnerhet i november.

Tredje dagen på Giglio vände vinden. Kuling, grov sjö, fel håll. Sedan bättre väder. Ny kuling. Misströstan. Men efter ha varit inblåsta större delen av en vecka så fick vi några hyggliga, nästan sköna dagar. Stå på söderut! Kunde göra långa dagsdistanser längs den märkligt glesbehamnade toskanska kusten. Sen kom kulingen tillbaks men då var vi ju framme.

105 dagar, 2084 sjömil, 192 slussar, 1 fartygshiss, 352 motortimmar, 590 liter diesel, 24 liter fotogen. Någon enstaka flaska rödvin och ett par pilsner. Men nu är vi här.

Sen sist har vi:

Trivts i Portoferraio, huvudstaden på Elba i hamnen som Nelson ansåg vara den bästa i Medelhavet och där Napoleon lät sig hållas fången i flera månader innan han rymde i stor stil med en mindre flotta.

Besökt den femhundra år gamla men fortfarande i högsta grad levande befästa byn Castello på Giglio. Befolkningen på ön var trötta på sjörövare i allmänhet och när en särskilt förslagen turkisk sjörövarkapten kidnappade hela öns befolkning och sålde dem som slavar fick det vara nog. Man (vilka då? undrar vän av ordning - de var ju bortförda?) byggde helt enkelt en borg/stad som rymde alla öns invånare högst upp på den 480 meter höga klippan. Med tiden blev det väl jobbigt att klättra upp med hundar, ungar, getter och kökssoffan så Castello blev permanent befolkat och är så än idag. Vindlande meterbreda gränder som mer verkar ha vuxit ur stenen än byggts. Inte en rät vinkel någonstans men däremot otaliga skyttegluggar, fällor och lönndörrar. Tufft.

Gungat i Giglios hamn en hel natt så vi höll på att ramla ur kojen. Många hamnar lider av så kallad hajning det vill säga att vissa vindriktningar ger upphov till egendomliga och onödigt stora vågor inne i hamnen (Stora Rör är t ex världsberömt i hela Kalmarsund för detta). Giglio visade sig vara en sådan hamn. Signe och Saga sov de oskyldigas sömn medan vi vuxna med våra komplex och ångestar i stort sett var vakna hela natten. Usch.

Varit inblåsta lite här och där även om kulingarna inte riktig infunnit sig när och där meteorologerna trott, sådant är nu Medelhavet. Eller metorologerna.

Precis så är det i den här hamnen. Det som skiljer den från de flesta liknande anläggningar vi besökt är att affärerna inte är säsongsstängda och att det finns gott om övervintrare.

Nej nu är det dags för kojen, i morgon ska jag cykla med Maj och Claes till biblioteket i Ostia för att skaffa lånekort och därmed få tillgång till deras internetburkar.

Hälsningar från sovande (Signe och Fia) och vakna (Mattias och Saga som blivit värre nattuggla än sin storasyster) på Greip.

Hej igen!

Fem veckor har gått sedan vi la till för vintern. Livet ombord är förstås helt annorlunda än under de femton veckor vi utan att veta om det var på väg hit. Vi lever någonstans emellan Italien och havet. Både rent fysiskt och mentalt.

Vi är seglare på det sättet att vi rör oss i en marin miljö, mest umgås med människor med segling och hav som gemensam nämnare och fortfarande är beroende av havets fysik - fukten i båten måste bekämpas, landgången måste anpassas efter tidvattnet (jo faktiskt, vi har max 40 cm tidvatten men det räcker) och barnen måste ha flytväst så snart de lämnar sittbrunnen.

Vi är italienare så till vida att vi varje dag måste prata åtminstone lite italienska, vare sig vi vill eller inte har vi anpassat oss till italienska affärsstider (lika stängt som det är mitt på dagen, lika öppet är det sent på kvällen) och att vi inte tycker att vare sig maten eller trafiken är så märkvärdig längre.

När man varit i Italien några dagar eller några veckor tycker man att italienarna är hänsynslösa bufflar som inte kan göra något ordentligt och saknar känsla för helhet. Som kollektiv betraktade, vilket naturligtvis är djupt orättvist. Så småningom svänger den känslan över till att italienarna kanske mer än vi förstått att livet inte bara består av arbete, statusjakt och att köpa dyra prylar. Italienaren i gemen verkar mer bry sig om att leva i stunden. Nog för att de har både fina bilar, snygga skor och dyra solglasögon - o ja, men det verkar mer handla om tillfredsställelsen i att ha något riktigt elegant än bräcka kompisarna eller grannen. Mer om känslan än om imponatorfaktorn.

Att det sedan brister i detaljer, att husen aldrig blir riktigt färdiga, att bilarna verkar vara färdiga för skroten efter ett par år eller att ingen någonsin lagar potthålen i gatorna kommer liksom på köpet, ingår i livsåskådningen, är en del av systemet. Italienaren slinker i stället allt som oftast in på baren för en espresso, sover utan att skämmas på maten och ägnar söndagen åt att flanera med barnen och tar självklart med gamla mamma.

Pratar gör de ständigt - med vilt främmande på bussen (svenskar till exempel), med vem som helst på trattorian och - närsomhelst och varsomhelst i mobiltelefonen, en uppfinning som verkar ännu bättre lämpad för italienare än för svenskar. Italienarna verkar också vara betydligt mer pragmatiska än oss svenskar, på gott och ont kanske. Vi är vana vid att regler skall följas, följer lydigt och tacksamt anvisningar om i vilken tunna pappersmuggarna på McDonalds skall läggas och att bilar som skall rakt fram i rondellen kör i högerfil. I Italien är regler mer allmänna rekommendationer, man kör eller parkerar där det går utan att vara allt för mycket i vägen och lever överhuvudtaget livet på ett någorlunda praktiskt sätt.

Baksidan är förstås att alla måste anpassa sig efter hur reglerna i praktiken tolkas, den italienske bilföraren är och måste vara mycket mer alert än sin svenske motsvarighet och att staden och landet med nordiska mått mätt är över måttan nedskräpat. Naturen tar förstås stryk och människor dör och skadas i trafiken men det är också ett val.

Nog om skillnader mellan italienare och svenskar, vad jag vill ha sagt är nog att vi svenskar/skandinaver/nordeuropéer utifrån vårt perspektiv är snara att döma ut italienarnas sätt att vara men att vi kanske också har en del att lära av detta intensiva men samtidigt avslappnade folk. Låter politiskt korrekt och bra eller hur?

Sen förra resebrevet har vi:

• Börjat nosa på Rom. Vi har varit inne i den stora staden några gånger. IKEA var faktiskt ett av våra första utflyktsmål! Rom har ett litet men dock IKEA i en förort som heter Anagnina. Vi köpte lite plastjox och lite julprylar och så botaniserade vi förstås i den svenska butiken. Köpte såväl pepparkakor och lingonsylt som Kalles kaviar och knäckebröd. Att vi åt exotisk mat som köttbullar och gravlax i restaurangen behöver knappt nämnas. Glädjen i att läsa svenska ord som Ivar, Klippan och Enetri går förstås inte heller att mäta.

• Sett Fontana di Trevi, spanska trappan och Pantheon. Saker som bara varit namn och bilder i böcker och filmer har plötsligt fått riktiga intryck, dofter och ljud kopplade till sig. Tanken svindlar när man jämför Pantheon med svenska samtida byggnadsverk. Nåt enstaka röse och kanske nån gånggrift…

• Varit i Ostia Antica ett par gånger. Otaliga ruiner i förvånansvärt gott skick (okej, många av dem är ganska brutalt "förbättrade" under Mussolini-epoken). En stad med spikraka gator, uppvärmda bad, avloppsnät, fyravånings hyreshus, gym, barer, skeppsmäklare, fiskmarknad - helt enkelt en stor modern stad. Att den byggdes på kejsar Augustus tid är mer en bisak. Hantverket, ingenjörskonsten och materialen är helt enkelt förbluffande. Av vår tids Ostia kommer säkert bara att återstå sand och betongklumpar om tvåtusen år men i Ostia Antica hittar vi sirligt ornamenterade balustrader, mosaikgolv med mytologiska sjöodjur, precisa och identiska valvbågar i vackert terrakottategel, marmorborden där innevånarna köpte sin middagsfisk, badkaren där de (som hade råd) lät sig badas efter dagens värv, spiraltrapporna där springpojkarna levererade olivolja eller bröd, arkaderna där allehanda varor bjöds ut och affärer gjordes upp samt förstås amfiteatern där tidens populära skådespel gavs. Allt i lummig grönska och skuggat av stora välfriserade tallar. En plats som gjord för en picknick eller kurragömma bland gränder och prång.
• Lärt känna en hel del av de andra långseglarna, vi har en del "social events" där det är lätt att hitta intressanta människor med liknande intressen och mycket erfarenhet både av det uppenbara, segling, resmål och så men även av det gemensamma i uppbrott, frånvaro i det gamla och upptäckandets glädje. Vissa har vi förstås kommit närmare än andra, till exempel Judy och Aubrey på Veleda IV, ett pensionerat par från Toronto som blivit något av reservmormor och morfar åt barnen. Vi har anförtrotts tillsynen av Veleda IV under deras julresa hem till Kanada. Också australierna Elaine och Ross som "passar" en båt över vintern mest för att testa livsstilen har blivit goda vänner.
• Fått nya grannar, Lucky från Köpenhamn, som vi träffade redan på Rhône och sedan skildes från i Port Saint Louis gled in bredvid oss förra veckan. Vivian och Bjarne som seglar på Lucky tillsammans med sina två synnerligen barnkära labradorer Tanya och Ayla är härliga och öppna människor som är lätta att tycka om. Även barnen har tagit dem till sitt hjärta, Signe krävde att få gå på visit ensam utan föräldrarnas uppsikt. Båten, en stadig Nauticat 38 som verkar vara lika lämpad för familjeliv som för skandinaviskt klimat har tvivelsutan väckt båtbytarplaner. Den har dessutom visat sig särdeles lämpad för att umgås med vänner på och ta ett glas i vinterkyliga Medelhavshamnar.
• Lärt oss både lite av det italienska språket och det italienska köket, åtminstone Fia som går på en kombinerad språk och matlagningskurs tillsammans med ett antal andra seglarkvinnor. Kursen bedrivs av Inca som är en sällsynt driftig öppen och språkkunnig sicilianska som också är en överdängare på att laga mat. Mattias försöker traggla på med en språkkurs på CD som vi fått låna av några andra seglare. Går väl sådär.
• Blivit programledare i italiensk independent-radio. Eller i alla fall tagit över rollen som "net-controller" på onsdagmorgnarna i vårt nätverk över VHF-radio. Inte särskilt krävande med bara kanske några dussin lyssnare. Men nätet tjänar ett viktigt syfte som kontaktlänk och gemensamhetsskapare bland övervintrarna dels i hamnen där vi ligger, dels i hamnarna runtomkring vid floden Fiumara Grande och i Fiumicino-kanalen där det också finns en del båtar.
• Deltagit i Carol-singing där vi sjungit stubdom lätt bisarra engelska och amerikanska julsånger, sjungit på teckenspråk (Jan, en av de brittiska seglarna, är tämligen döv men deltar med liv och lust i de flesta aktiviteter) och lärt ut den präktsvenska Tipp-Tapp till det i huvudsak anglosaxiska seglarkollektivet.

Nu inväntar vi den stundande julhelgen. Den rätta julstämningen vill kanske inte riktigt infinna sig, temperaturerna åtminstone på dagarna liknar mer svensk midsommar än jul även om det blir tämligen kyligt på nätterna.

Trevliga helger önskar Sofia, Signe, Saga och Mattias på Greip.

Resebrev nummer 6 - 6/1 2005

Så har det varit jul och nyår i vår lilla seglarvärld. I den stora världen har hemska saker hänt, vi har levt vid sidan om mediaflödet och inte matas med ständiga påminnelser om katastrofen på andra sidan jordklotet och inte minst stämningen i Sverige. Sluppit eller gått miste om. Nog om det. Vi har haft en alldeles fantastisk jul med barnen, vi har haft gäster hemifrån och vi har haft väldigt trevligt med alla våra nya vänner härnere.

Julaftonen firade vi med gemensam måltid på en restaurang längs Ostias vackra men vinterskräpiga strandpromenad. Tretimmars lunch på italienska specialiteter, främst från havet. Utanför restaurangens stora fönster böljade Medelhavet, lite grått och lite vresigt. Barnen skötte sig med den äran och fick dessutom julklappar av flera av våra seglarvänner. Våra barn fortsätter att fungera som ställföreträdande barnbarn för en och annan långseglare. Julaftonen fortsatte senare på kvällen ombord på Lucky där Vivian och Bjarnes söner Jacob och Michael mönstrat på igen över jul. Mycket trivsamt, även barnen trivs som fisken i vattnet när de kan rasa omkring med Eila och Tanja, de två labradorerna. På juldagen bjöd vi tillbaks och glöggade friskt ombord på Greip.

Vi har haft gäster ombord över jul och nyår, först kusin Martha och senare Nina H. Förutom trevligt sällskap har de gjort det möjligt att ägna oss lite mer åt den fantastiska staden som ligger en bit inåt landet. Dels är det lättare att vara i Rom med barnen med fler vuxna, dels har vi kunnat dela på oss så att någon har stannat i Ostia med barnen och de andra har kunnat åka in till Rom och tittat på sådant som barn tycker är trist (vilket inte är så lite…).

På så sätt har vi kunnat klämma både Forum Romanum, Piazza Navona, Villa Borghese, Trastevere, Sixtinska kapellet och Peterskyrkan. Sevärdheter utöver det vanliga allihop, kanske inte Piazza Navona, det gick nämligen inte att se torget för allt tingeltangel och marknadsspektakel (levande torg har också sina nackdelar).

Vi har också druckit världens bästa kaffe, åtminstone enligt New York Times som skriver att om man är i New York och vill ha en kopp riktigt gott kaffe så får man allt bekväma sig till att flyga till Rom, ta en taxi till det oansenliga caféet Sant Eustachio alldeles intill Pantheon, kaffet är inte dyrt men flygresan tillkommer förstås. "Well worth the effort" enligt tidningen. Vi kunde njuta nästan gratis, sjuttio cent, alltså lite drygt sex kronor verkar vara standardpris för en kopp espresso i Italien. Alltid serverad enligt alla konstens regler och alltid suveränt.

I mellandagarna hade vi en rejäl storm i två dygn. Oroliga nätter med mycket oväsen. Båten lutade så att vi nästan ramlade ur kojen. Enda haveriet var att vårt sejnfall under babords spridare gick av så att klubbflaggorna ramlade ner.

Nyår firade vi ombord på Lucky med förutom med Vivan, Bjarne och hundarna också med Franz och Martine som är hamnens enda österrikiska långseglare, ja när jag tänker efter de enda österikiska seglare jag någonsin träffat, eller ens hört talas om… Trevligt hade vi i alla fall, natten blev sen och morgonen lite tung. Precis som det skall vara. Sedan nyår har vi njutit av ett fantastiskt väder. Klart, soligt och svaga vindar. På dagarna har vi kunnat gå omkring i t-shirt men på nätterna blir det ganska kallt. Havet håller fortfarande femton grader men i gryningen kan temperaturen falla till nollan. Men vi har det varmt och skönt i båten.

Nu har vi snart varit här i två månader och så smått börjar vi göra upp planerna för hemresan. Vi har summerat erfarenheterna från resan hit och bestämt oss för att fokusera på ett fåtal kuststräckor och öar istället för att försöka hinna med så mycket som möjligt. Vi har också börjat räkna baklänges när vi vill vara hemma och hur mycket vi hinner med.

Fortfarande är vädret härnere en variabel vi inte har riktig koll på. Den senaste veckan har vädret varit fantastiskt och varje dag har vi kunnat se hur en handfull båtar gett sig ut på loj dagsegling från marinan (ingen av oss live-aboards ägnar oss åt sådant, att ställa om båten från bobåt till segelbåt tar flera timmar och går liksom emot våra principer…). Vi vet dock att med ett minimum av förvarning kan kulingen slå till och blåsa i en vecka. Hur möjligheterna att segla ser ut i februari, mars eller april ser ut har vi ingen aning om. Segla går säkert men frågan är hur många seglingsdagar som går att få ut och hur mycket vi får räkna med att vara inblåsta. De flesta långseglarna här planerar att lämna hamnen i mitten av april och det lutar väl åt det för oss också.

Nåja, det är ingen större brådska med att bestämma exakt datum (och det går ändå inte) men det känns bra att komma igång med planeringen.

Nyårshälsningar från Greip

Resebrev nummer 7 - 6/4 2005

Våren kommer tidigt i Medelhavet, fort går det också. För oss gick det extra fort. I februari tröttnade vi på blåsten härnere och tog ett flygplan hem till gamla Sverige i några veckor. Där rådde en egendomlig väderlek med något konstigt vitt på marken, bitande kyla och bilar som inte ville starta. Synnerligen obekvämt och opraktiskt. Snart lockade Italien igen.

I slutet av februari klev vi av bussen vid marinan och kände doften av Medelhavet. En ljum salt vind blåste bort minnet av det där kalla vita uppe i norr. Wow liksom!

Sakta men säkert har båtarna i hamnen blivit mer och mer bebodda. Aktivitetsnivån har stigit för var dag, både sociala aktiviteter och båtmekande har ökat radikalt. Livet i marinan försiggår alltmer utomhus. Själva har vi lagt ner en hel del möda på underhåll, gamla Greip har ju trots allt 37 år på nacken (de flesta crusingbåtar här nere är faktiskt tjugo-trettio år gamla).

Vårrustning behövs än mer när man verkligen använder båten året runt. Det blir kanske inte enklare men det blir annorlunda och mer fokuserat på väsentligheter. En stor fördel är att vi är omgivna av ett otal erfarna långseglare som kan oerhört mycket om båtar och konsten att hålla dem i stridbart skick. Inget ont om "gubbarna" hemma i Kalmar men här pratar vi om riktigt kunniga människor som levt med och på sina båtar i decennier och tagit sig över stora hav. Behöver man låna ett ovanligt verktyg eller fråga någon till råds så är det bara att hojta på kanal 72 så har man snart lösningen.

Vårens stora projekt har varit vår bimini/cockpit enclosure dvs soltak/sittbrunnstält. En fantastisk konstruktion som består av ett tak på rostfria bågar över sittbrunnen som kan kompletteras med sidor, dörrar och en förlängning mot sprayhooden.

När Medelhavets sol flödar, vilket den gjort i flera veckor nu, ger taket välbehövlig för att inte säga livsnödvändig skugga. När alla sidostycken är monterade blir det ett regn- och någorlunda myggtätt extra rum i båten. Något som definitivt behövs på vår lilla båt.

Vi lät tillverka rörkonstruktionen men resten har vi, eller snarare Fia, sytt på vår medhavda gamla symaskin. Nitton meter kapellväv, ett par meter fönster, över en kilometer tråd, ett drygt dussin blixtlås plus lite annat smått och gott har gått åt.

En av de stora svårigheterna har varit att få tag på alla prylar. Rör och beslag har vi köpt hos en utmärkt skeppshandel i Fiumicino fyrtio minuter härifrån. Kapellväv hos en lätt skum gigantisk tygaffär i Roms antika centrum, faktiskt alldeles bredvid huset där den heliga Birgitta bodde under sina många år i Rom. Ytterligare beslag hos skeppshandeln här i marinan och blixtlås har vi nästan fått tigga oss till att köpa av Cantieri Comars kapellmakeri (Comar bygger grymt fräcka, grymt stora segelbåtar med grym finish). Materialet till fönstren köpte vi från s/y Zelda, en amerikansk HR49 (största båten på vår brygga) som just har sålts efter ett decennium på världshaven och därför tömts på sina massiva förråd av cruisingprylar.

Att vi har fått jaga runt kan verka konstigt med tanke på att nästan alla lokala båtar här nere har en bimini men det är helt enkelt så att gör-det-själv inte är någon stor grej i Italien. Behöver man något gjort så anlitar man någon som fixar alltihop. Gäller både båtar, hus och annat. Beror förmodligen både på kulturella skillnader och på skillnader i skattesystemen (svartarbete verkar f ö inte heller vara en stor grej härnere). Det är överhuvudtaget svårt att hitta affärer som säljer prylar till hemmafixare, proffsaffärerna vägrar oftast att befatta sig med amatörer (momssystemet är annorlunda och man måsta ha motsvarande F-skattesedel för att få handla).

För vår del börjar det också bli dags att ge oss av nordvart. En handfull båtar har lämnat hamnen den här veckan och en handfull till ligger i startgroparna. Vi har ett par saker kvar på listan innan vi är helt segelklara men i stort sett är det bara att sticka. Just nu väntar vi på ett oväder som skall dra in till helgen men när det väl är avklarat så går vi nog norrut.

Vägen hem går via Elba, Korsika, Rivieran och Provence innan det är dags att ge sig uppför Rhône och vidare mot Östersjön. Vi hade vissa funderingar på att gå på "utsidan" hem men det blir nog för mycket segling för barnen. Annars kan det gå lite fortare eftersom man kan gör att par riktigt långa distanser om vädret är beskedligt men man kan lika gärna bli inblåst några veckor, få bonnkryss längs hela Portugal och dimma på engelska kanalen så det blir kanalerna igen.

Idag har Fia satt i fönster i biminidörrarna, reparerat genuakapellet och bättrat på lite förstärkningar i genuan, själv har jag mest dinglat i masten, reparerat motorlanternan, smort fallskivor och gått igenom alla beslag och doningar uppe i riggen. Imorgon skall vi sy färdigt styrbords dörr till biminin, skaffa nya O-ringar till loggivaren, gå på knytkalas på stranden (har vi varje vecka), sätta upp radarreflektorn och sedan är det nog dags att skrubba däck.

Men först är det dags att bära tillbaks Saga till förpiken, släcka kojlampan och sova några timmar. God natt önskar vi på Greip

Den 26/4 kom vi äntligen iväg från Lido di Ostia. Då hade vi varit klara att kasta loss i ett par veckor men lågtrycken och de hårda vindarna hann alltid före. Nu öppnade sig ett fönster i vädret som visade sig stå öppet i flera veckor.

Vi kastade loss tidigt på morgonen och blev avvinkade av en morgonpigg skara. Det kändes sådär kluvet som uppbrott ofta gör - vi ville förstås iväg men samtidigt lämnade vi ju flera kära vänner, kanske våra vägar korsas igen men...

När Ostia försvann i diset bakom oss blev det lättare att skaka av oss vemodet.

Vi gick ett par långa dagar och ankrade i vackra vikar, mycket olika svenska skärgårdsvikar. Havet var på flera sätt olikt det Medelhav vi mindes från i höstas. Vindfattigt, soligt, fullt av liv och intensivt turkosblått. Varmt och härligt på dagarna men lite kyligt på nätterna.

Ankringen är enkel, botten är för det mesta sand eller fint grus, CQR:en tar alltid bra och det är lätt att ta jollen och kolla att det grävt ner sig. Man ser för det mesta botten på fem-åtta meter.

Mer eller mindre varje dag har vi sett egendomliga havsvarelser, delfiner, egendomliga maneter (till exempel bidevindsseglaren - en liten lila krabat som lever sitt liv i motvind), konstiga fiskar som på engelska heter "sunfish" och vaggar sin stora ryggfena ovanför vattnet som en döende haj. Under överfarten mot Korsika fick vi syn på något ett par hundra meter bort som såg ut som en delfin i slow-motion. Båten bakom oss våra vänner Carol och John på Aquatint kom betydligt närmare och var dessutom mer vana valskådare visste däremot besked - en "fin whale" balaenoptera physalus, en gammal hane - säkert 18 meter lång! Fan trot.

Dessförrinnan hade vi legat nästan två veckor på vår favoritö - hittills - Elba. I maj är den lugn, grön och vacker. Vi ankrade i Portoferraio och seglade sedan till den lilla fiskebyn Marciana Marina. Precis som på Giglio höll man sig med en reservby uppe i bergen, Marciana Alta, som var bättre skyddad för pirater.Bussturen vindlade sig upp genom en dovt grön skog med kastanjer och ekar. Maffigt.

Eftersom Fia haft oturen att få ett nytt jobb och numer har ett datum att komma hem till lämnade vi motvilligt Elba för att gå över mot Korsika. I vår ursprungliga plan hade vi tänkt stanna ett par veckor på Korsika men eftersom vi kom iväg lite sent och vårt väderfönster höll på att stängas stannade vi bara i Bastia ett par dagar. Det var en mysig stad - fransk, italiensk men kanske mest korsikansk.

På Korsika blev vi inblåsta några dagar. Mistralen dånade en morgon nerför bergssidan ovanför Bastia så att jag vaknade övertygad om att någon hade kört in i vår akter. En timma senare var det vindstilla igen.
Vi hade tänkt segla ner längs Korsika västkust och sedan gå direkt mot Saint Tropez eller så. Men väderfönstret krympte och lågtrycken radade upp sig längs kusten i norr. Så när barometern en dag stod högt och prognosen var gynnsam la vi ut. Efter några timmar hade vi rundat det ökända Cap Corse, Korsikas nordspets. Fint väder och det bar fint mot Menton som vi skulle klara även om det skulle vrida mot väst.

Det blev en härlig natt med mycket liten fartygstrafik, nästan inga fiskebåtar men med desto mer mareld och framförallt delfiner som hoppade bredvid och framför båten av och till under natten. I gryningen hade vi ett par som hoppade så tätt intill stäven att jag bara någon enstaka gång såg ryggfenan intill relingslisten

Menton är ostligaste hamnen på franska medelhavskusten och blev också vår första på fastlandet. En vacker stad men säkert något av ett turistghetto på sommaren. Vidare längs Rivieran i sakta mak. När vi någon dag hade gråväder passade vi på att gå långa etapper för att andra dagar kunna ta det lugnt i solen (eller ännu hellre skuggan under vårt utmärkta soltak) och kanske rent av bada. I alla fall badar Signe.

Beulieu, Saint-Rapahël, Bormes-Les-Mimosa - platser runt Saint-Tropez, som alla njuter av Rivierans sol, drar till sig rika människor men har väldigt olika karaktärer. Här finns allt från det väldigt äkta till rent konstgjorda miljöer där alla husen verkar vara byggda samma vecka.

På Île Porquerolle återsåg vi våra danska vänner Vivianne, Bjarne och labben Eila på Lucky of Copenhagen. Vi hade några härliga dagar tillsamman på den underbara ön som verkar vara lika mycket västindisk som fransk. Fick en mistral över oss men den kunde vi betrakta med ett visst överseende från Luckys gemytliga styrhytt med våra minst lika gemytliga vänner. Nästa gång ses vi Köpenhamn!

I skrivande stund är vi i Toulon, en av våra favoritstäder. Här och var lite skabbig och sunkig men mycket charmig. Arabisk, fransk och vietnamesisk.

Vi har beställt avmastning i Port Saint Louis på onsdag. Hoppades in i det sista att det skulle vara fullbokat en månad. Men icke. Nu är vårt år i frihet snart slut. Känns som det precis börjat.

Autobahn
I Holland pratade alla utmärkt engelska, en slussvakt kallade mig rent av för "sir"!
Kanalerna tog slut och vi slussade ut på Rhen eller snarare Waal som floden heter i sitt nedre lopp. Bred som Kalmarsund, trafikerad som Essingeleden och strömt som en vårflod i Pite älv. Minst tre och ofta fyra knop emot. Ständigt jättelika pråmförband på väg uppför och nerför. Pråmarna har standardmåtten 85 x 12 meter men mycket ofta kopplar man ihop fyra på bredden och två på längden och längst bak en fyrtio meter lång puffer som i stort sett bara består av en kommandobrygga, ett helvetiskt maskinrum, ett par enorma propellrar och tre-fyra roder längst bak. Då åstadkommer man ett ekipage som är över tvåhundra meter långt, femtio meter brett, dånar som hela Hultsfredsfestivalen och kontinuerligt river upp tonvis med sediment från den grunda flodens botten. Trafiken är organiserad som en mentalsjuk motorväg med fullastade långsamma pråmar närmast stranden, snabba tomma dito i omkörningsfil och allra längst in, så nära kantmarkeringarna de vågar, några förskrämda fritidsbåtar. I kurvorna byter motorvägsfilerna sida och plötsligt kommer de stora snabba nerströmspråmarna över mot högra flodbanken! Vi tyckte vi var förberedda, luttrade Rhenfarare, men detta var det värsta!

Så var vi hemma igen. Efter en härlig sommardag som bjöd på frisk sträckbog med ett rev i storen och några rull i genuan glider vi in i hamnen i Grönhögen. Ganska tomt i hamnen och ganska tom var också känslan att lägga till. Ingen triumf, inget puh, inget äntligen.
Ett år ombord var till ända, just som vi börjat ta det för självklart.